När välfärden sviktar och maten blir en lyxfråga – då måste vi våga tala om den nya fattigdomen.

Det som en gång var ett löfte – att ingen i Sverige skulle behöva välja mellan mat och värme – håller på att brytas.
Klyftorna växer, och den nya fattigdomen kryper allt längre in i vardagen.
Samtidigt som vinsterna i toppen slår rekord, kämpar allt fler människor för att bara överleva.

Det var en gång ett land som lovade trygghet.
Ett land som byggde sitt samhälle på idén om jämlikhet och rättvisa.
Men efter pandemin, mitt i inflationen och det oroliga världsläget, har grunden börjat rämna.

Matpriserna har stigit till nivåer som för bara några år sedan hade känts otänkbara.
Bröd, smör, potatis, barnmat – det mest vardagliga har blivit dyrt, ibland orimligt dyrt.
Till det kommer skenande hyror, elpriser och bränslekostnader.
Det handlar inte längre om att leva gott, utan om att klara sig till nästa månad.

En ny fattigdom breder ut sig, ofta tyst och skamfylld.
Hos ensamstående föräldrar som hoppar över sina egna måltider för att barnen ska bli mätta.
Hos pensionärer som stänger av värmen för att ha råd med medicin.
Hos arbetande människor som trots heltidsjobb inte längre kan leva på sin lön.

Sverige har blivit ett land där fattigdomen inte alltid syns på utsidan –
men känns i varje hushåll där oron för pengarna har blivit en ständig följeslagare.

Och samtidigt, i andra änden, växer förmögenheterna.
Bolagsvinsterna skjuter i höjden. Bonusarna delas ut som om inget har hänt.
Det gamla klassamhället, som vi trodde vi lämnat bakom oss, står åter mitt ibland oss –
bara mer polerat, mer effektivt, mer obarmhärtigt.

Det är lätt att skylla på kriser.
Men kriser avslöjar framför allt vilka som redan stod svagast,
och vilka som haft råd att klara sig genom dem.
Ojämlikheten är inte en naturkraft. Den är resultatet av politiska beslut,
av prioriteringar och av ett samhälle som slutat värdera solidaritet som styrka.

Sverige har fortfarande råd att vara rättvist.
Men frågan är om vi fortfarande har viljan.
Viljan att bygga ett samhälle där ingen lämnas utanför,
där värdighet inte är en fråga om inkomst.

För ett land mäts inte i sina vinster –
utan i hur det behandlar dem som har minst.
Och just nu är det måttet på väg att gå förlorat.

- Tryggheten är inte borta – men den håller på att glida oss ur händerna.
Det är dags att påminna oss om vad Sverige en gång lovade:
att ingen ska behöva stå ensam i kampen för ett värdigt liv.

BKRO NOVA - NOVA Kvinna - NOVA Barn och Ungdom

Andra inlägg

• De osynliga barnen
• När tryggheten inte längre räcker till
• Fattigdomen som tystnar – kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll
• Ekonomisk utsatthet bland kvinnor
• Utsattheten hos kvinnor och barn - en analys
• Vi ser dem inte - men de finns överallt
• När orden blir osynliga slag
• Förföljelse, kvinnovåld och bristande skydd
• Tystnaden vi inte får vänja oss vid