När varje krona räknas – ensamstående kvinnors kamp i ett kallare samhälle

Bakom stängda dörrar pågår en tyst kamp i många svenska hem. Ensamstående kvinnor som varje månad kämpar för att få ekonomin att gå ihop, trots stigande priser och en välfärd som glider allt längre bort. Det handlar inte bara om pengar – det handlar om värdighet, trygghet och rätten att leva utan ständig oro.

Det finns en tyst kamp som pågår i hem runt om i Sverige. Den syns inte alltid i rubrikerna, men den känns i hjärtat hos tusentals ensamstående kvinnor varje månad – när lönen inte räcker, när barnen växer ur kläderna, när matpriserna stiger igen och det inte finns något kvar att dra in på.

Att leva som ensamstående förälder är redan en balansakt. Men i dagens ekonomiska verklighet har balansen blivit nästintill omöjlig. Allt har blivit dyrare – maten, elen, hyran, bussbiljetten, fritidsaktiviteterna. Men lönen? Den står still. Och trygghetssystemet som en gång skulle fånga upp de mest utsatta – känns alltmer som ett nät med stora hål.

När vardagen blir en kamp

Varje månad börjar på nytt, som en hinderbana. Lönen kommer in, räkningarna går ut. Man jonglerar siffror och känslor, försöker skapa trygghet i otrygghet.
En matkasse som förr kostade 500 kronor kostar nu 750. Det handlar inte längre om att välja vad man vill äta – utan om man har råd att äta sig mätt.

Det finns en trötthet som sätter sig i kroppen. Inte bara av stressen över ekonomin, utan av känslan av att hela tiden stå ensam. Att behöva vara både förälder, försörjare, problemlösare och trygg punkt, när man själv knappt orkar stå.

Och medan barnen sover räknas kvitton, vänder man på varje krona och hoppas att ingen oväntad utgift dyker upp. Ett par trasiga skor, en förkylning, en elräkning som blev lite högre – och hela månaden rasar.

Utslagningssamhället växer fram

Sakta men säkert håller Sverige på att förändras. Vi talar ofta om "välfärdslandet" med stolthet – men för många känns det som en berättelse från förr.
Utslagningssamhället har tagit sin skepnad i form av tyst skam, ojämlikhet och system som inte längre räcker till.

Tryggheten – den som en gång var självklar – finns inte längre där för alla.
När man måste be om hjälp från kommunen för att köpa vinterkläder till sitt barn, eller stå i matkön till en välgörenhetsorganisation för att klara veckan, då är något allvarligt fel.

Ingen människa ska behöva leva med ständig oro över basala behov. Ändå gör så många det.
Och det handlar inte om brist på ansvar eller vilja – det handlar om ett system som inte längre skyddar de mest utsatta.

Kvinnor som kämpar i tystnad

Det är ofta kvinnor som drabbas hårdast. De som arbetar deltid i vården, i skolan, i butiker – de yrken som håller samhället igång men sällan värderas som de borde.
De bär inte bara sin egen vardag, utan ofta sina barns framtid, och ändå möts de av krav på att "planera bättre" eller "prioritera annorlunda".

Men hur planerar man bort hunger, ensamhet eller oro? Hur prioriterar man mellan värme i lägenheten och vinterstövlar till sitt barn?

Vi måste börja se

Den här verkligheten borde inte vara tyst. Vi måste våga se de kvinnor som varje dag gör det omöjliga möjligt – och fråga oss varför de behöver göra det alls.
För ingen ska behöva stå ensam i kampen för att överleva i ett samhälle som säger sig värna jämlikhet.

Det är dags att vi pratar om ekonomisk utsatthet med empati, inte skuld. Att vi återinför tryggheten som grund, inte som privilegium.
För ett samhälle mäts inte i hur de starkaste klarar sig – utan i hur vi behandlar dem som kämpar mest.

En personlig reflektion

Jag tänker ofta på alla de kvinnor som kämpar i tystnad. De som går till jobbet med ett leende fast de knappt sovit, de som skippar lunch för att barnen ska få det de behöver, de som aldrig ber om hjälp för att de redan lärt sig att klara sig själva.

Jag har mött dem. Jag har varit en av dem.
Och jag vet hur det känns när oron över ekonomin blir en ständig följeslagare – när man kämpar varje dag för att skapa trygghet trots att tryggheten runt omkring håller på att försvinna.

Det är därför vi måste prata om det här. Inte bara i siffror och statistik, utan med hjärta. För bakom varje budget, varje nedskärning, varje politiskt beslut finns riktiga människor – och alldeles för många av dem kämpar i ensamhet.

Vi måste våga se. Våga lyssna. Våga bry oss.
För ingen ska behöva stå ensam när samhället sviker.

BKRO NOVA - NOVA Kvinna

---

Andra inlägg

• De osynliga barnen
• När välfärden sviktar och maten blir en lyxfråga – då måste vi våga tala om den nya fattigdomen.
• När tryggheten inte längre räcker till
• Fattigdomen som tystnar – kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll
• Ekonomisk utsatthet bland kvinnor
• Utsattheten hos kvinnor och barn - en analys
• Vi ser dem inte - men de finns överallt
• När orden blir osynliga slag
• Förföljelse, kvinnovåld och bristande skydd