Att leva gömd men aldrig fri

En krönika om livet med skyddad identitet

- När samhället sviker sitt löfte om trygghet

Det sägs ibland att svenskar är världsmästare på att lita på systemet. Men vad händer när systemet sviker oss, just när vi behöver det som mest? När jag tänker tillbaka på de där första dagarna med skyddad identitet, känns det nästan som om någon tryckt på en pausknapp för hela mitt liv. Plötsligt skulle allt förändras — utan att jag själv fått välja.

En tillvaro i ständig skugga

Att leva med skyddad identitet låter kanske som ett skyddsnät, men verkligheten är något helt annat. Visst, en ny adress, ibland till och med ett nytt namn — men det är långt ifrån ett nytt liv. Minsta kontakt med myndigheter, sjukvård eller skola innebär en påminnelse om att jag inte är som andra. Många gånger har jag fått höra att ”systemet är säkert”, men hur kan man känna sig trygg när ens adress gång på gång slinker ut genom springorna, ibland på grund av ren slarv eller okunskap?

Dubbel identitet – dubbel börda

Det som sällan nämns är hur identiteten — den där innersta kärnan av vem man är — sakta urholkas. Man lever två liv: det officiella, där namnet knappt känns som ens eget, och det inre, där rädslan är en ständig följeslagare. Varje nytt möte med en okänd tjänsteman, varje gång någon ringer från okänt nummer, är som att gå på nålar. ”Tänk om de glömt att skydda min information?” Den tanken gnager, dag ut och dag in.

Systemfel och misstro

Samhället har skapat regler och rutiner för skyddad identitet, men de håller inte tätt. Journaler skickas fel, adresser avslöjas av misstag — ibland för att någon inte förstått allvaret, ibland för att systemen är för krångliga eller för gamla. Man känner sig som en post i ett Excel-ark, inte som en människa av kött och blod. Och trots alla löften om sekretess och säkerhet, är det ofta den drabbade som får ta smällen när något går snett.

Friheten som försvann

Det är märkligt, men det är först när friheten rycks ifrån en som man förstår dess värde. Att inte kunna posta bilder på sina barn, att aldrig våga berätta var man bor, att alltid behöva vara vaksam. Små vardagliga saker, som att hämta ut ett paket eller boka tid hos tandläkaren, blir plötsligt stora projekt, laddade med oro. Många lever med känslan av att hela tiden behöva se sig över axeln — för när samhället inte klarar sitt löfte om skydd, är det bara en själv och rädslan kvar.

När ansvaret läggs på den utsatta

Det är ironiskt att det är den utsatta som förväntas vara mest vaksam och förstå systemets snårighet. Missar någon annan sitt ansvar, är det lätt att skylla på den som lever med skyddad identitet: ”Du borde ha gjort si eller så.” Men är det verkligen rimligt? Ska inte det yttersta ansvaret ligga hos ett samhälle som säger sig vilja skydda sina mest hotade medborgare?

En uppmaning om förändring

Vi måste våga prata om det här. Om hur det är att leva som jagad i sitt eget land, samtidigt som samhället gång på gång misslyckas med sitt uppdrag. Det behövs både mod och handling för att se till att ingen ska behöva välja mellan trygghet och frihet. För vi är många som fortfarande väntar på att det svenska skyddsnätet ska hålla tätt – och på att få känna oss som hela människor igen, inte bara som ett skyddsobjekt i systemet.

BKRO NOVA- NOVA Kvinna

Nova Kvinna

Barn och Kvinnorätts Organisationen